“You find the biggest bitch in town and you start a band with her!”

Musik kan komma till dig precis i det ögonblick då du som bäst behöver den. Så var det för mig med Bikini Kill i början på 1990-talet. Jag var på en fest i Bagarmossen och kände inte så många. Så hör jag ett enkelt och hårt tvåtaktskomp på trummor. Sen en dånande röst: “That girls thinks she’s the queen of the neighbourhood – I got news for you – she is!”

Tanken att gå genom natten utan rädsla. Känna att du äger stället – du är kvarterets drottning.

Du är någons idol och bästa vän.

“Rebel Girl you are the queen of my world”. Rebel girl från Bikini Kills platta “Pussy Whipped” från 1993. Bandet var konststudenten och spoken word artisten Kathleen Hannas första band. Hon bildade bandet eftersom hon ville att folk skulle lyssna på det hon hade att säga. Jag var ingen musikalisk oskuld då jag ramlade ner i Kathleens knä. Men ingen musik har drabbat mig på så många olika plan. Hennes musik fick mig att tänka att mina erfarenheter och åsikter var värda att skrivas ner till ett enkelt komp och framföras med all den ilska,smärta, kåthet och glädje som jag just då kände. “In her kiss I taste the revolution”. Kathleen Hanna var en av Riot Grrrl-rörelsens frontfigurer. En radikal feministisk rörelse av musik, konst och “gör-det-själv-kultur” som startade i Washington D.C i början av 1990-talet. Eller som den amerikanska musikjournalisten Sara Marcus beskriver det i sin bok” Girls to the Front – The true story of the Riot Grrrl revolution: “The story of a group of pissed -off girls with no patience for sexism and no intention of keeping quiet”.

1998 bildar Kathleen bandet “Le tigre” tillsammans med Johanna Fateman och Sadie Benning senare J.D Sampson som gett många kvinnor och män kåtslag med sin heta androgyna framtoning. På en fullsatt spelning på Göta Källare i Stockholm 2002, skrikandes i en megafon, ber J.D publiken om feministisk hjälp :”Feminists were calling you – please report to the frontdesk!” Le Tigres första “Le Tigre” och andra platta ”Feminist Sweepstakes” är mina personliga favoriter och däri ryms ett berättande värt att lyssna till. Hur Kathleen som liten flicka smiter över till sina grannar “You were my oxygen/ the thing that made me think I could escape/ At my neighbours Les and Ray”. Är John Cassavetes (amerikansk filmregissör) ett geni eller misogyn? “Cry for everything bad that ever happened” – ett skevande pianokomp satt på loop.”Keep on livin” – om hur du lever vidare efter att ha utsatts för sexuella övergrepp av din farbror.

Medan jag skriver det här har jag fått pausa flera gånger. Jag har studsat upp och, i vetskap om att sonen somnat tungt, höjt volymen och studsat runt i lägenheten. Det går verkligen inte att sitta still. Det här är musik som får dig att vilja röra dig framåt i kropp och i tanke.

/S

Att vända perspektiv

Det var genom en artikel i tidningen Guardian som jag för ett par månader sedan ramlade över Esmé Patterson. Det var Esmé själv som beskrev sin senaste platta. Rubriken “My happiness depends on you: giving voice to the unsung women of pop” lockade till läsning. Esmé berättar hur hon letar upp texten till Townes Van Zandts Loretta, en sång hon gillar, men när hon läser texten blir hon uppmärksam på handlingen. Där och då får hon en uppenbarelse, varför inte berätta Lorettas version? Resultatet blev inte bara låten Tumbleweed, utan ett helt album där de tidigare tysta omsjungna kvinnor svarar de manliga låtskrivarna. I låten What Do You Call A Woman? ger hon röst åt Michael Jacksons Billie Jean, och han får sig en ordentlig känga av en förbannad kvinna som står övergiven med hans barn. Och så fortsätter det låt för låt. Det är fyndigt, vackert, lekfullt och ilsket. Plattan Woman to Woman är ett av 2014 års bästa album.

Esmé var fram till i september förra året också medlem i indie folk-bandet Paper Bird som gett ut fyra album. Men släppet av soloplattan, All Princes, I,  2012 innebar allt mer turnerande i eget namn och och förra året kom Esmé och Paper Bird överens om att gå skilda vägar.

/J

Petrona Martinez knäckte mig i Bogota

En vän tar med mig ut till sin favoritbar i Bogotá. Vi tar varsin öl och Luisa som äger baren sätter på musik. Det tar inte många sekunder innan en kvinnoröst fullkomligen knockar mig. Vem är det här? “Petrona Martinez från den karibiska kusten – drottning av Bullerengue”. Maria, min vän, hoppar upp på dansgolvet i samma stund som trummorna kommer igång.

Luisa förklarar för mig att på den Karibiska kusten är det västafrikanska rytmer som dominerar. Till det kommer kvinnornas sång och handklapp. Petrona tillhör en tradition av sångerskor som hennes mormorsmor Carmen Silva startade. Till handklapp, maracas och trummor berättar de om sina liv rätt upp och ner. Om glädjen, om svårigheterna, om kvinnors villkor i samhället.Trots fattigdom och slit och trots att kvinnors rättigheter kränks gång på gång så är livet värt att leva – La vida vale la pena. Det spelar ingen roll om du är på en bar i Bogotá eller ute på landsbygden i Chocó – Petronas röst hörs överallt.

/S

Vi rullar…

Det är inte bara inom litteraturen som det finns någon slags kanon som säger vilka som varit de mest betydelsefulla. Även inom musiken finns den. Pratar vi blues är det Robert Johnson, John Lee Hooker eller Muddy Water som är de banbrytande, aldrig Ma Rainey eller Memphis Minnie. Pratar vi Country är det Johnny Cash, Hank Williams eller Gram Parsons. Lucinda Williams nämns inte. Dolly Partons namn kommer inte heller upp i det här sammanhanget och när hon nämns är det alltid en smula överslätande, hon passar liksom inte in. Då har hon ändå 42 album som kommit in på topp-tiolistan i USA, fler än någon annan musiker. Och på det här viset ser det ut oavsett vilken genre inom musiklivet vi tittar. Kvinnornas roll i musikhistorien reduceras till en parentes. Den här bloggen har egentligen inget annat syfte än att tipsa om musik vi gillar och den kommer att fokusera på kvinnliga musiker från när och fjärran, både i tid och rum.

J/S