Torsk på filmisk musik

Jag är otroligt svag för filmisk musik. Ni vet sån där musik som skapar bilder i skallen när du lyssnar till den. Eilen Jewell och hennes band är duktiga på att skapa den typen av musik. Oavsett om det är i ballader, bossanovor eller sextiotalsdoftande surfcowbojsarsväng med mexikanskt blås blir de till små filmer för mig som lyssnare. Kanske har det att göra med att Eilen Jewell kommer från den lilla staden Boise i Idaho som ligger vackert vid foten av Klippiga bergen, kanske har det bara med talang och fallenhet att göra i kombination med att ha träffat rätt musiker.

Eilen Jewell började med musik redan i sjuårsåldern och skrev tidigt låtar men det var först när hon var 20 som hon vågade framföra dom inför andra. Efter ett kringflackande liv runt halva USA släppte hon 2005 sin första platta, sedan dess har ytterligare sex studioplattor och ett par liveplattor sett dagens ljus. En av plattorna, Butcher Holler, är en hyllning till en av countryns stora, Loretta Lynn. Senaste plattan, Sundown Over Ghost Town, kom i år och kvalar lätt in på årsbästalistan. Något som är spännande med Eilen Jewell är att de efter första plattan har valt att strunta i att jobba med producenter. I en intervju med Uprooted förklarar hon varför: “I thought I was supposed to have a producer, since that’s what everyone does. But I didn’t know how to work with one, and I still don’t. I knew what I wanted the songs to sound like”.

Texterna följer de vanliga temana kärlek, längtan, krossad kärlek, dra iväg och lämna allt, fylla, droger och svek. Det vill säga texter som är eviga och som vi älskar att höra om och om igen.

Eilen Jewell kommer till Stockholm den 14  oktober. Vi ses där!

/J

Samantha Crain & the Trail of Tears

Ibland slumpar det sig så att märkliga ting sker. Precis när jag funderade på att skriva något om Samantha Crain såg jag i mitt facebookflöde att Esmé Patterson tipsade om en ny låt av Samantha. Det gjorde mig glad, även om ämnet för inlägget inte var vidare värst glatt. Låten, Killer, är dedikerad till offren för polisbrutalitet. Sandra Bland som Esmé skriver om var aktiv i Black Lives Matter, hon arresterades för en skitsak i Texas och hittades hängd i cellen. Enligt den officiella obduktionen var dödsorsaken självmord, vilket Sandra Blands familj vägrar tro.

Det var en rörig ingress. Men låt mig komma tillbaka till Samatha Crain. Hon tillhör choctawfolket som på 1830-talet tvångsförflyttades från sydöstra USA till Oklahoma, en händelse som gått till historien som The Trail of Tears. Samantha växte upp i den lilla staden Shawnee. Hon har berättat att hon brukade lyssna på sin pappas Bob Dylan och Neil Young-plattor och att hon fick en akustisk gitarr som tolvåring, men som hon inte började spela på för än efter high school. I plugget älskade hon att skriva noveller och det var dessa som blev hennes ingång till musiken, att skriva om historierna till låtar. Några av resultaten finns på hennes debut-ep, The Confiscation, från 2008. Vid ett antal tillfällen har hon lirat tillsammans med First Aid Kit, det finns en del fina videor på youtube. Förra året var hon också förband till First Aid Kits USA-turné.

När Samantha Crain pratar om sin senaste platta, Under Bransch & Thorn & Tree, gör hon det i politiska termer. Hon berättar att huvudinspirationen till plattan var arbetarklasskvinnor. I en intervju med Folk Radio UK säger hon:

“Most women in music are two-dimensional – manically happy or heartbreakingly depressed. This was a song about a multi-dimensional woman and I felt like I had a real opportunity to make a full album about women that could potentially lend itself to a wider conversation about really changing the framework of society when it comes to sexism and gender inequality. The album does touch upon the general underdog as well though; it is fitting for marginalized groups of all kinds in the more politically charged songs.”

För en del kan det här låta trist, men Samatha Crain är ingen plakatlåtskrivare, texterna har betydligt fler bottnar och dimensioner som gör att lyssnaren kan skapa sina egna bilder.

Min ingång till Samatha Crain kom när jag hörde It’s Simple, kolla in det fina liveframträdandet i youtubeklippet. Jag hade låten på en spotifylista som gick på repeat, men av alla låtar på listan var det bara en som jag kom på mig att gå och nynna på – den.

/J

Chicks On Speed vidgar begreppet Rock ‘n’ Roll

We always thought that we were not a rock ‘n’ roll band, but it sure feels like rock ‘n’ roll over here tonight.

Videon till Chicks On Speeds “We don´t play guitar” är ett av de roligaste svaren på myten om vem som är en rock ‘n’ roll-stjärna som jag vet. Kolla in själva här nedan. Kiki Moorse (Tyskland), Melissa Logan (U.S.A) och Alex Murray-Leslie (Australien) träffades på en konstskola i München 1997 och bildade konstkollektivet Chicks On Speed.På ett lekfullt, kreativt och utmanande sätt ifrågasätter medlemmarna i  Chicks On Speed vad konst är, vem har rätt att bedöma och definiera någon annans verk. Som i låten Art Rules från plattan Cutting The Edge från 2009.  Vad är musik, vem får kalla sig musiker och är egentligen inte Rock ‘n’n roll ett väldigt brett begrepp – Broader than Broadway. De ordnar fester, alternativa modevisningar med tillhörande diskussioner och skönhetsideal och miljöpåverkan. De har släppt ett tiotal plattor, spelat in videos och filmer, ordnat tjej- och tantfester, gett DJ-kurser och samarbetat med band som Bikini Kill, Le Tigre, Peaches, Stereo Total och Miss Kittin &The Hacker.

Jag älskar själv gitarrbaserad musik och kan räkna upp massor av favoriter, riff, gitarrfigurer osv. Men det är ändå så befriande med någon som påtalar att du kan göra musik utan att kunna stå och runka gitarr. (Fast jag erkänner att jag själv drömt om att kunna just detta.) Den paradoxen blir också synlig i videon då Merrill Beth Nisker, elektromusiker från Toronto, känd under namnet Peaches, stiger ner från gitarrhimlen med orden “I don´t know about you but I sure as hell play guitarr – and I love it”.

Eftersom jag älskar musik så finns det ju alltid nytt att upptäcka och under några år har jag inte haft koll på Chicks On Speed. Blir därför glad då jag ser att Melissa Logan och Alex Murray-Leslie fortfarande är aktiva och precis släppt en ny platta: Artstravaganza. Favoritspåret, Beat is happening ligger på samlingen här nedan.

/S

En Riot Grrrl som uppdaterar amerikansk folkmusik

”I really try to put a femininity into these traditionally very male roles – the wanderer, the rambler. A woman can be a rambler too, she can be the cowboy in her own story.”

Citatet kommer från en intervju I The Guardian med Hurray for the Riff Raff. Hurray for the Riff Raff är egentligen inte ett band utan ett soloprojekt av Alynda Lee Segarra. Segarra växte upp i New York och i de tidiga tonåren kom hon i kontakt med kvarlevorna av den feministiska punkrörelsen Riot Grrrlrs. På konst- och aktivistkollektivet ABC No Rio såg hon band och träffade människor som påverkade henne för livet. “Those riot grrrl shows were a place where young girls could just hang out and not have to worry about feeling weird, like they didn’t belong. It had such a good effect on me to go to those shows as a kid and feel like somebody in a band was looking out for me and wanted me to feel inspired and good about myself.” På ABC No Rio träffade hon också människor som levde alternativt och som var på en ständig omloppsbana runt I USA.

Mytbildning är något som tycks vara själva grunden för att bygga en musikalisk identitet. Inom rocken får du större trovärdighet om du kommer från fattiga förhållanden. Inom folkmusiken ska du ha varit både fattig och åkt godsvagn. Bob Dylan hittade exempelvis på hela sin bakgrund som hobo när han slog igenom. Det tog dock inte så förfärligt lång tid innan det avslöjades att han var son till en judisk affärsinnehavare och uppvuxen i Hibbing, Minesota.

I mytbildningen om Segarra liftade hon runt i USA som 17-åring och självklart hittar jag en intervju där det står att hon även åkte godsvagn. Det må vara hur det vill med det, vad som är sant är att Segarra fastnade i New Orleans, en stad som påverkade henne musikaliskt framförallt när det gäller den amerikanska folkmusiktraditionen. Hon började lira på gatorna tillsammans med ett akustiskt band.

Sedan Segarra bildade Hurray for the Riff Raff 2007 har de gett ut fem album. När det gäller ämnena i Segarras texter är det de traditionella: kärlek, att bli lämnad, våld, droger och längtan. Men med en helt annan medvetenhet och alltid skrivna ur ett kvinnligt perspektiv. Det senaste albumet, Small Town Heroes, kom förra året var ett av mina absoluta favoritalbum. Bäst på plattan är låten The Body Electric, med en passning till mördarballaden Delia´s Gone: ”Well, Delia’s gone but I’m settling the score”. Segarra har berättat att bakgrunden till låten var när hon var och kollade på ett ungt band där den manliga sångaren sjunger en nyskriven låt om hur han mördar sin flickvän för att hon varit otrogen. ”There was just something that popped into me at that moment when I was listening to the song, where I suddenly realized, this person is so disconnected from what they’re saying. It was one of those moments when you’re like, the whole world has gone crazy! And now he can sing about killing his girlfriend and everybody just shrugs it off.”

/J

BLACK BY DESIGN

Om identitet, klass, ras, hudfärg, utanförskap, politik och musik. För några år sedan såg jag i en musiknördtidning att Pauline Black från The Selecter hade kommit ut med en biografi och beställde den genast eftersom jag gillade deras musik och alltid tyckt att Pauline Black verkat så cool. Jag blev inte besviken. Boken igenom får vi hennes skarpa iakttagelser av världen runt omkring henne. Som små kommentarer i förbifarten. Pauline Black, vars pappa var från Nigeria och mamma från England blev adopterad av en vit arbetarklassfamilj på 1950-talet. Som hon själv beskriver det:

“I grew up feeling like a cuckoo in somebody else’s nest. Unfortunately, my family didn’t consider it a problem. Well, it wasn’t, for them”

Pauline beskriver i boken hur hon mycket medvetet börjar återskapa sin identitet som svart och stolt. Det är många scener i boken som fastnat hos mig. Som när hon är hemma hos en kompis vars föräldrar är välutbildad och kulturintresserad medelklass och Pauline hittar en skiva med en svart person på omslaget. “Åh, det är Langston Hughes.” I nästa sekund sitter Pauline med öppen mun och hör hur en svart man läser en dikt om Ku-klux-klan.

Det slår mig att jag i egenskap av vit aldrig har saknat andra vita att identifiera mig med. Populärkulturen, musiktidningarna, filmerna, reklamen – allt! Allt är fullt av vita ansikten. Jag är normen. Det är en av boken viktigaste insikter. Även om det gör ont så tackar jag Pauline Black för alla de viktiga perspektiven. Det är som att läsa en kurs i Critical Whitness (googla!) fast mycket, mycket roligare.

Från sina föräldrars vardagsrum där TV:n alltid stod på söker hon efter människor att identifiera sig med. Från Millie Small till Bunny Wailer. Boken beskriver också hur hennes intresse för musik, senare teater och film, väcks då hon upptäcker Tamla Motown med alla dess fantastiska artister. I mitten på 1970-talet hittar Pauline en spansk gitarr nedpackad i en låda. På några veckor har hon lärt sig en hel bok med Leonard Cohens låtar. Resten är historia och det bästa är att den finns nedskriven. Av Pauline Black själv. Nedan finner ni en spellista jag satte ihop efter att ha läst boken: The Spirit of Pauline Black.

/S

http://https://open.spotify.com/user/sisterbadger/playlist/7DcThhTziHeVjG54eO06VC

Viv Albertine sparkade in dörren

Det fanns en tid då rockmusik i princip var en helt manlig värld och det kan vara svårt att idag föreställa sig hur det var för de kvinnor som tog steget ner i replokalerna och bestämde sig för att själva börja lira. En som beskriver den processen fullkomligt lysande är Viv Albertine i sin självbiografiska bok Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys. Viv Albertine var gitarrist i The Slits, ett inte bara normbrytande utan också musikaliskt banbrytande band. Född i London 1954 och uppvuxen under en spännande musikepok berättar hon om hur hon la sina pengar på i princip två saker, kläder och plattor. Att själv stå på en scen och lira var uteslutet, det fanns inte på den mentala kartan – fram till att Viv såg Sex Pistols, eller rättare sagt Johnny Rottens provokativa vägran att underhålla. Punken förändrade om inte allt, så tänjde den en smula på normerna. Redan 1975 släppte Patti Smith sin första platta Horses och Patti bad inte om ursäkt för sig. Talking Heads basist hette Tina Weymouth. Dörren stod på glänt. Viv bestämde sig för att vara med och sparka in den.

Första bandet Flowers of Romance bildade hon med Sid Vicious. Bandet blev inte särskilt långlivat men fick henne att börja lira gitarr. När hon såg The Slits första spelning tvekade hon inte att fråga om inte hon kunde få vara med i bandet. I boken beskriver Viv hur hon medvetet undviker fuzzpedaler och hur hon letar efter ett eget sätt att lira som inte lät som killarnas sätt. I och med att alla var nybörjare på sina instrument fanns det också något befriande i hur de närmade sig musiken. I en intervju i Guardian berättar Viv: “Well, we knew what we didn’t want, so that’s a good place to start from. We couldn’t jam, so when we sort of composed, if you can call it that, we’d honestly think: ‘Does this next note go with the note before? Does it excite you? Does it unsettle you?”

Trots att The Slits  bildades redan 1976 och gjorde flera turnéer med bland annat The Clash var det inget skivbolag som ville signa dem. Att det inte skulle bero på att de var fyra tuffa kvinnor har jag svårt att föreställa mig. Skivbolagen på den här tiden signade betydligt sämre punkband med bara grabbar. När de till slut får skivkontrakt håller punken på att ebba ut, vilket ironiskt nog kanske var det bästa som kunde hända The Slits. Under radarn har de utvecklat ett eget sound i precis rätt tid. Ett sound som de utvecklar än mer i samarbete med Dennis Bovell som bland annat producerade Linton Kwesi Johnsons plattor. När Cut släpps i september 1979 är det något helt nytt och annorlunda. Plattan har dessutom stått sig väldigt bra över tid, jag kan fortfarande bli förvånad över hur modern den låter.

Viv lämnade The Slits 1982 och började jobba med film fram tills hon föll offer för den engelska myten om hemmafrun. Att leva i den myten gick väl si så där. När hon till slut får spel resulterar det både i en självbiografi och en ny platta. Vivs personliga uppgörelse med hemmafrumyten är oresonligt underhållande i låten Confessions of a MILF. Och hennes självbiografi Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys är det mest självutlämnande en musiker någonsin skrivit.

/J

Musikkollektivist – javisst!

Det är något med mig och musikkollektiv.

Det är ett sådant lyckat recept på livets mest smakrika ingredienser; musik, umgänge, politik, olikheter och likheter. För mig är det ett fantastiskt sätt att lära känna andra. Då jag träffar nya människor ställer jag oftare frågan “vad gillar du för musik” än “vad jobbar du med”. Generar oftast mer intressanta samtal. De band jag själv är aktiv i är sprungna ur kärlek och vänskap. Lägg där till god mat och dryck, ett oanständigt antal instrument samt ett gäng individer som inte kan hålla fingrarna i styr.

Rupa and the April Fishes började med de två vännerna: gitarristen och sångerskan Rupa Marya och cellisten Ed Baskerville. Rupa Marya föddes i San Francisco dit hennes indiska föräldrar flyttat. Familjen Marya reste runt en hel del och bodde bland annat också i Frankrike under några år. Det var Marya som tog initiativet till att starta bandet. Hon hade då lärt sig själv att spela gitarr och skrivit egna låtar sedan tonåren. Vännerna spelade på gallerior runt om i San Francisco. Bandet växte snabbt till en mer elektrifierad grupp. De blev vansinnigt populära och spelade på alla stora musikarenor i San Francisco. De andra bandmedlemmarna, som har varierat en del från första EP:en till senaste plattan, kom från olika delar av världen med det gemensamt att de alla hamnat i San Francisco och att de älskade musik.  Dragspel, ståbas, trumpet, elgitarr och trummor. Som med alla musikkollektiv som har många olika influenser och ur det försöker hitta en egen stil så har Rupa and the April Fishes svårt att definiera vad de faktiskt håller på med. Rupa Marya påminner om Joe Strummer då han fick frågan vad “what kind of music do you play?” om hans då nya band Joe Strummer &The Mescaleros. “Well it’s sort of, it’s kind of, well it’s… Street music, latin grooves, Indian ragas and Romani soul.”

Bandet har släppt tre fullängdare och en EP. Alla låtar berättar olika historier om det U.S.A de bor i. Ett U.S.A som, i likhet med resten av världen, stänger många människor ute både bildligt och bokstavligt. Rupa and the April Fishes skiva från 2008 eXtraOrdinary rendition (googla på betydelsen uppmanar Marya) pratar om vikten av internationell solidaritet och medmänsklighet. Som sångerskan Rupa Marya säger inledningsvis i youtube-klippet här nedan: “vi måste ta hand om varandra – vi har alla kommit från en och samma plats och vi ska till samma ställe”.

På vägen kan vi lika gärna vara lite jäkla toleranta, lära oss av varandra och ha en massa skoj – I said that!

/S

Den vackraste röst jag vet

Är det verkligen möjligt att spela så här långsamt och fortfarande få det att svänga? Fullständigt fascinerad spelar jag låten en gång till och en gång till. Uppenbarligen. Men hur de gör övergår mitt förstånd. Låten är Lucinda Williams Words Fell från plattan World Without Tears som kom 2003.

Hur jag ramlade över Lucinda Williams minns jag inte, men World Without Tears var min första platta med henne och jag var bergtagen. Den vackra och spruckna rösten gick rakt in i mig. Och som vanligt när jag hittar något som överväldigar mig börjar jag missionera om det och snart predikade jag för en redan frälst som hade alla hennes tidigare skivor. Han satte ihop ett blandband med vad han tyckte var Lucindas bästa låtar från varje skiva. Hur i helvete hade jag kunnat missa det här?

Jag tror att det var kombinationen mellan den där speciella rösten och de nästan socialrealistiska texterna som fick mig på fall. Fast å andra sidan tror att om Lucinda sjungit om en Electrolux tvättmaskin hade jag säkert gått köpt mig en. Hon har skrivit några av de vackraste och långsammaste låtar jag vet och föga förvånande rann tårarna längs mina kinder när hon lirade Blue på Cirkus senast hon var här.

Lucindas första platta, Ramblin’, kom redan 1979 och innehöll avskalade covers på musik som hon inspirerats av. Ett år senare släppte hon sitt andra album nu med egna kompositioner. Trots att plattan ligger lite småtråkigt i countryns mittfåra går det inte att ta miste på Lucindas talang som låtskrivare. Särskilt i låtar som Lost it och Sharp Cutting Wings (Song To A Poet). Sedan dess verkar det som att Lucinda har valt att söka sin egen väg och i sin skalle haft bilder över hur hon vill att sina skivor ska låta. Hon har inte varit rädd för att bryta skivkontrakt för att få ha sin frihet. Vilket naturligtvis gav henne rykte om sig att vara ett sjukligt kontrollfreak. Själv tycker jag att det tyder på en hälsosam integritet i en annars sjuk bransch där framförallt kvinnor förväntas vara tacksamma och lyda sina manliga producenters och skivbolagsdirektörers råd om deras musikaliska vägval. Som ett led i sin kamp för artistisk frihet startade hon för ett par år sedan sitt eget skivbolag Highway 20 Records och släppte förra året sitt senaste album Down Where the Spirits Meets the Bone. I videon som är inspelad i februari kan du se och höra Lucinda lira några låtar från den plattan.

/J

Sjung för mig Lila!

Jag ser det lilla huset i delstaten Oaxaca, Mexiko framför mig. Hur en 8-årig Ana Lila Downs Sanchéz sitter och ritar vid köksbordet och sjunger med till Lola Bertráns röst på radio. Hur hon dukar fram frukt och lyssnar på sin mamma som alltid sjunger.

“Jag hörde min mamma sjunga som liten och började tidigt sjunga själv”.

Efter decennier av experimenterande både med sin röst, språk och olika musikaliska stilar så har Lilla Downs släppt tolv plattor. Hon sjunger på spanska, engelska och flera urfolksspråk;  Mixtec, Zapotec, Mayan, Nahuatl och P’urhepec.

Det är tidigt 2000-tal. Jorden gick inte under men jag är i färd med att ändra mitt liv. Jag flyr storstaden och flyttar till en ort med 800 invånare. Där sparkar jag liv i en gammal fritidsgård och jobbar själv där tre kvällar i veckan. Startat replokal och lär alla det lilla jag kan på instrument. Förutom att jobba, springa i skogen och gå på det lilla lokal gymmet så lyssnar jag på musik. Jag lyssnar men sjunger och spelar inte. Jag är trött och oinspirerad.

Jag lever ganska isolerat och orkar knappt ringa tillbaka till alla fina vänner som ringer. Så en kväll bjuder en vän med mig till Stockholm och en spelning på Södra Teatern. “Jag tror verkligen att du kommer att gilla Lila Downs”.

En kvinna med långa svarta flätor lindade med band i olika färger iförd guldvingar och med en gitarr nonchalant slängd över höften intar scenen. Intar publiken, intar mig. Hennes röst får mig att genast börja ta sånglektioner. Hur hon arrat låtarna, den musikaliska setningen. Hur hon glider från rancheros till blues, till son, banda, tillbaka till ranchero till mariachi till pop och rock. Jag håller på att kissa på mig så inspirerad och tagen är jag. Efter tre låtar får jag syn på Lovisa i publiken. Vi spelade just då i samma band och hon är en fantastisk musiker och sångerska. Jag kan knappt hålla mig till pausen då vi lyriska möts i foajén och börjar skriva en ny låt till vårt band Compas.

Lila Downs vill ha mångfald i sin musik och i livet. Både genom och utanför musiken är hon politiskt aktiv och kämpar för Mexikos urfolk – för deras rätt till jord, rättvis fördelning av de mineralfynd som görs på deras mark och för deras rätt till skolgång, för bevarandet av deras språk och kultur.

“Jorden tillhör dem som arbetar den” säger Lila Downs och knyter an till en sångtradition där bönder världen över beskriver sina liv i sång. Lila Downs har tolkat flera amerikanska sångare, bland annat Woody Guthries “This land is your land” som är med på Spotifylistan nedan. I corridon “El corrido de Tacha”  beskriver Lila Downs hur hennes mamma Anita Sanchéz blev bortgift som fjortonåring och sedan rymde till Mexiko City för att sjunga på barerna där. Det var så hon träffade Lila Downs pappa – engelsk-amerikanen Allen Downs från Minnesota. Tur för oss musikälskare med tro på social rättvisa att det blev så.

/S

http://https://open.spotify.com/user/sisterbadger/playlist/7nFrKN0zC1ZZxhNsyFO3zq

Jeanne Added

Det var genom Rachid Taha jag fick upp öronen för Jeanne Added. Hon sjunger duett med honom på It’s Now Or Never, ni vet den där gamla Elvislåten, och jag föll pladask för hennes sångstil. Kollade spotify och hittade en ep från 2011 där hon gör en fantastiskt avskalad version av Prince Litlle Red Corvette. På Youtube hittade jag en än mer fantastisk inspelning, där Jeanne och Marielle Chatain lirar live i en studio. Sättningen: Sång, elbas, synt och en trumma. Sedan dess har jag väntat på att något nytt ska höras från henne. En singel släpptes i februari som ger mersmak till albumsläppet Be Sensational nu juli. Jeanne Added är klassiskt skolad cellist men har sedan hon blev klar med musikstudierna letat i olika genrer efter ett eget uttryckssätt, både musikaliskt och sångmässigt. Något jag tycker hon har lyckats alldeles utmärkt med. Tyvärr ligger det inga turnéplaner utanför Frankrike uppe, så önskar en se och höra Jeanne är det till att köpa en flygbiljett söderut.

Första videon är från 2013, den andra med tre låtar från i februari i år.

/J