Ibland slumpar det sig så att märkliga ting sker. Precis när jag funderade på att skriva något om Samantha Crain såg jag i mitt facebookflöde att Esmé Patterson tipsade om en ny låt av Samantha. Det gjorde mig glad, även om ämnet för inlägget inte var vidare värst glatt. Låten, Killer, är dedikerad till offren för polisbrutalitet. Sandra Bland som Esmé skriver om var aktiv i Black Lives Matter, hon arresterades för en skitsak i Texas och hittades hängd i cellen. Enligt den officiella obduktionen var dödsorsaken självmord, vilket Sandra Blands familj vägrar tro.
Det var en rörig ingress. Men låt mig komma tillbaka till Samatha Crain. Hon tillhör choctawfolket som på 1830-talet tvångsförflyttades från sydöstra USA till Oklahoma, en händelse som gått till historien som The Trail of Tears. Samantha växte upp i den lilla staden Shawnee. Hon har berättat att hon brukade lyssna på sin pappas Bob Dylan och Neil Young-plattor och att hon fick en akustisk gitarr som tolvåring, men som hon inte började spela på för än efter high school. I plugget älskade hon att skriva noveller och det var dessa som blev hennes ingång till musiken, att skriva om historierna till låtar. Några av resultaten finns på hennes debut-ep, The Confiscation, från 2008. Vid ett antal tillfällen har hon lirat tillsammans med First Aid Kit, det finns en del fina videor på youtube. Förra året var hon också förband till First Aid Kits USA-turné. 
När Samantha Crain pratar om sin senaste platta, Under Bransch & Thorn & Tree, gör hon det i politiska termer. Hon berättar att huvudinspirationen till plattan var arbetarklasskvinnor. I en intervju med Folk Radio UK säger hon:
“Most women in music are two-dimensional – manically happy or heartbreakingly depressed. This was a song about a multi-dimensional woman and I felt like I had a real opportunity to make a full album about women that could potentially lend itself to a wider conversation about really changing the framework of society when it comes to sexism and gender inequality. The album does touch upon the general underdog as well though; it is fitting for marginalized groups of all kinds in the more politically charged songs.”
För en del kan det här låta trist, men Samatha Crain är ingen plakatlåtskrivare, texterna har betydligt fler bottnar och dimensioner som gör att lyssnaren kan skapa sina egna bilder.
Min ingång till Samatha Crain kom när jag hörde It’s Simple, kolla in det fina liveframträdandet i youtubeklippet. Jag hade låten på en spotifylista som gick på repeat, men av alla låtar på listan var det bara en som jag kom på mig att gå och nynna på – den.
/J
GIRLS UP FRONT 